mmmmm

Hahah ibland klantas det.
Var nyss på Norsborgs Matcenter och hade handlat klart. Nöjd gick jag till kassan och betalade.
Så långt, allt bra.
Under packandet varorna så tappade jag en burk Persillade på golvet intill kassan, som resulterade i en hög av glassplitter och krydda på golvet. Min instinkt; städa! Så jag började plocka upp skärvorna och funderade vart jag skulle lägga dem.
Just då ställde kassörskan upp en rosa papperskorg framför mig. Jag hann slänga ner nästan alla glasskärvor med krydda i den rena och tomma papperskorgen innan jag insåg att papperskorgen inte alls var till för att jag skulle slänga något i alls. Det var kunden efter mig som köpt den.
Försökte rädda situationen med att fort hälla ut kryddrester och glasskärvor, men trots det såg den inte särkilt ren och ny ut längre.
Kändes genant och kvinnan som just köpt papperskorgen verkade inte förstå svenska så bra, försökte ändå be om ursäkt, erbjöd mig betala för korgen och så. Pengar ville hon inte ha, och hon verkade inte särskilt brydd. Istället log hon och sa något fint om lilltjejen. Jag önskade henne en fin dag och det var det.

Tack för att jag möttes av en så tolerant människa!

Hoppas ni har det bra allihop:)
Kram!

Dagens Neale-mail vill jag dela med mig av; 

Våra rädslor har hindrat oss förut.
Men de behöver inte hindra oss nu.

Vad är det värsta som kan hända? Och om det hände,
vad skulle hända då? Och om det hände?

Så... Om vi ger efter för våra rädslor, vart skulle vi hamna då?
Precis där vi är nu? Och om det är där vi vill vara,
varför verkar det där andra valet åtminstone lite spännande?

/Neale Donald Walsch


Det här kändes träffande för mig igår särskilt. Hans mail träffar ofta in det jag står inför i stunden.
Och de får mig att känna efter.

Jo, igår så skickade jag in en ansökan till en utbildning som jag tror är roligare, och som passar mig bättre
än den utbildningen (Röntgensjuksköterskeprogrammet på KI) som jag just nu har studieuppehåll ifrån.
Skulle egentligen fortsätta nu i mars att läsa på KI. Och tanken att avbryta studierna där tar emot. Vill jag verkligen göra så? Ge upp? Fast jag vet ju att egentligen skulle det ju inte vara att ge upp. Det är att se till och följa mitt hjärtas inre önskan. Att göra det som jag faktiskt tycker om. Det spelar ju ingen roll hur tryggt och praktiskt det än skulle vara att bara fortsätta i gamla spår. Nu är i alla fall en ansökan inskickad och jag väntar på svar. Det visar sig hur det blir. Och alltid ordnar det sig. Kom ihåg det:)